Han kurerar kamerarullen i telefonen
som om den vore Guggenheim-museet och bakar bröd tills grytan sjunger. Möt
Sebastian Ekberg, Roxx flinke AD som trivs allra bäst när han får snöa in
ordentligt.
Vi går rakt på sak. Du är bra på att snöa in på saker,
eller hur?
– Jo, det får jag nog medge. Jag har definitivt en
nördhjärna, eller åtminstone en väl utvecklad nördådra. Det är väldigt tillfredställande
att djupdyka i något, tillåta sig att gräva så djupt det bara går. Vad gömmer
sig där nere? Har jag exempelvis sett Sagan om ringen-filmerna så vill jag
i nästa stund lyssna på alla avsnitt av Tolkienpodden.
– Hela mitt yrkesval (Sebastian jobbar som AD på Roxx, red.
anm.) är nog också en konsekvens av det där. Jag hade absolut ingen tanke på
att jobba med form och design när jag var yngre. Men jag hamnade på
mediaprogrammet i gymnasiet av en halvslump, och en lyckosam microinsnöning där
gjorde väl att jag fortsatte längs den banan.
– Nu senast har jag snöat in på att baka bröd. Jag håller på
att laborera med surdegskultur för att försöka bemästra den konsten.
Hur startar man en surdeg egentligen?
– Man blandar bara mjöl och vatten, låter det stå lagom varmt
i några dagar, och så fyller man på med mer mjöl och vatten lite undan för
undan.
– Det är ju Basic Bitch Kille AB mellan 25 och 35 år att
landa in i just bröd som nördintresse, men jag jobbar på. Man väljer ju inte
sina hobbys. De bara … uppstår.
Du litar blind på dina instinkter?
– Jag har kommit fram till att jag har väldigt svårt för att
göra sånt som jag inte tycker är kul eller intressant. Ta träning som exempel. Intellektuellt
fattar jag att det är bra att träna, men jag har svårt att hålla motivationen
uppe över tid. Och när glöden inte finns så skiter jag i det.
– På så vis är det verkligen en ynnest att få jobba med
något som jag genuint tycker är kul.
Tur för dig att du är född på 1990-talet!
– Så in i helvete! Det hade varit riktigt deppigt att behöva
gå runt på medeltiden och bära sten eller ta hand om kungens hästar. Jag lever
ett liv i lyx, på så sätt.
– Det är också otroligt tillfredsställande att få ta del av
någon annans nörderi. Jag blir svinglad om någon som är superinsatt i något får
bre ut sig och tas på allvar i sitt nörderi. Va människan är påhittig och kreativ!
Det är inspirerande.
Fördomen säger att du har ”haft lätt för dig” i skolan.
– I högstadiet och gymnasiet hade jag lätt för mig. Lägre
ner i åldrarna var jag ofta den i klassen som var sist klar med uppgifter. Men
i åttonde klass växte det fram en plugghästgen i mig. Jag tror att det var
förenat med att vi skulle börja få betyg. Då fanns det är liksom ett syfte med lärandet.
Många andra känner ju sig snarare sänkta av betyg – men
du växte?
– Ja! Jag behöver en push. När det inte finns några krav
eller mål, har jag väldigt lätt för att skjuta saker och ting framför mig – och
inte riktigt ge allt jag har.
Har du snöat in på något mer än brödbak på senaste?
– Som numera inflyttad Stockholmsbo har jag snöat in på
infrastruktur och stadsbyggnadsprojekt. Jag sitter och kollar visionsbilder och
läser detaljplaner på kommunens hemsida. Fantiserar om hur det kommer se ut i
framtiden. Jag har även börjat rita egna kartor på hur man skulle kunna bygga
ut spårtrafik, vägar och bostadsbebyggelse.
På riktigt?!
– Det finns massa roliga verktyg i Google Earth! Exempelvis
har jag ritat en möjlig dragning av Stockholms egen Circle Line – en
tunnelbanelinje som ringled med 24 stationer. Politiker, hör av er.
Vilken är den största myten om dig?
– Jag ger nog sken av att vara mer ordningsam än vad jag egentligen
är. Jag har ett visst mått av slacker i mig, bakom den städade och nördiga
fasaden.
– Jag kan uppvisa ett väldigt stort mått av ”skit samma” i
vissa fall. Samtidigt som jag verkligen kan vara perfektionist när andan faller
på.
Vilken jäkla inställningsroulett du går omkring och bär
på!
– Ja! Mycket är nog humörstyrt. Mycket är viktigt för mig,
men mycket är också väldigt oviktigt. I vissa kretsar kan jag nog vara stämplad
som en pluggis och arbetsmyra, en som alltid gör lite mer än vad som egentligen
krävs. Men i hemmets trygga vrå kan jag ha en riktig ”I don’t give a
shit-attityd”.
Det sägs att din ”kamerarulle” i telefonen är helt
flawless, det vill säga att varenda bild du någonsin har sparat är noggrant
redigerad – stämmer det?
– Delvis. Varje enskild bild är inte redigerad, men den är
flawless så till vida att den är hårt kurerad. Jag sållar hårt. Det kommer nog
från att jag har jobbat som fotograf och är van vid att ständigt behöva göra ett
urval för att kunna visa upp ett rent bildflöde.
– Men jag ska inte sticka under stol med att det känns
jäkligt fint i magen att det ligger ett perfekt bildbibliotek i telefonen och
tickar mot iCloud, utan massa dubbletter och annat onödigt bös.
– Man kan väl se det som att jag lämnar ett rent samvete för
eftervärlden. Jag finner väldigt stor tillfredsställelse i att sortera upp och
arkivera saker och ting.
Berätta lite kort om din hockeybakgrund!
– Oj, okej. Jag var väl sex-sju år kanske när jag började
spela hockey. Jag minns absolut inte varför, men jag började helt enkelt. Jag
testade på tennis, innebandy, simning och golf – men det blev ishockey som jag
fastande för.
– Jag höll sedan på med hockey i tio år, tills laget skulle
ombildas till ett mer seriöst ”ungdomslag”. Jag spelade forward mot slutet, och
minns att tränarna tyckte att jag hade bra spelförståelse.
– Vilken märkligt grej det är egentligen, barnidrott.
En skock på 15-20 ungar med helt olika förutsättningar och ambitionsnivå. Det
stora ”hålet” i min idrottskarriär är ju fotboll. Jag har aldrig varit på en
enda fotbollsträning.
Det rykas om att du har synfel, varför har du inte
glasögon?
– Hahahaha, vad är det för fråga? Det är dock korrekt. Jag utvecklade
närsynthet i högstadiet och hade glasögon i ungefär ett år. Men jag trivdes
aldrig med glasögon. De var liksom alltid i vägen, vilket gjorde att tanken på
kontaktlinser väcktes. Och på den vägen är det! Att leva med kontaktlinser är
ju nästan som att inte ha synfel.
– Jag minns faktiskt fortfarande dagen när jag tog på mig
ett par glasögon med rätt styrka för första gången. Det var helt mindblowing, världen
blev plötsligt i 4K.