Det finns två sorters cool. Dels den som låter som en söndertrimmad motorcykel
inomhus, dels den som viskar, slänger en lugn blick på världen och säger:
”Okej. Vi tar det här från början.” Rikard Barthon tillhör den senare
kategorin. Han vill inte ens kalla sig cool – snarare trygg och lugn, som ett
omfamnande pulsband på tillvaron där människors berättelser får plats.
Hur försöker du vara cool i mötet med människor?
– Jag går in avslappnat, tar folk på allvar och jag är inte rädd för att spela
lite dum. Be någon berätta om det som brinner i hjärtat så får du ofta eld nog
för sju sidor text.
Det låter kanske enkelt, men det är det inte. Övertygelsen bygger på år av
osäkerhet, nedkokat till något som numera mer kan jämföras med ett hantverk.
Hur blev du så cool?
– Erfarenhet. Och en ständigt dunkande fråga i bakhuvudet: ”Hur vill jag själv
bli bemött?” Det är en förbannelse att allt går att göra bättre, men man lär
sig ta kritik, och till slut inser man att skrivandet ”bara” är ett jobb – men
ett jobb som jag älskar och där man kan göra hur mycket som helst.
Hans ”bara” smäller som ett knogjärn i bordsskivan. Bara. Som i att allt
det där andra får inte äta upp dig. Särskilt inte när du har en dotter som
heter Juni och livet ställer om skärpan.
När krackelerar din cool?
– Det är klart att jag kan stressa upp mig när läget känns svajigt. Men
senioriteten hjälper. Går jag ner i varv gör kunden det också. Jag är nog lugn
och trygg, snarare än cool.
Rikard pratar som han skriver, med gott om luft i meningarna. Som ung läste
han in sig på poeter, ordlistor och synonymlexikon. En brådmogen unge från
Hultsfred med ett popfanzine som intervjuade Lemonheads-basisten via brev. Han
gillade ord, säger han, och gör så fortfarande.
Har du alltid velat ha ett coolt jobb?
– Jag tänkte ett tag att jag skulle bli reklamare och jaga feta varumärken. Men
det fina med Roxx är att man får möta sjukt många människor och hjälpa dem att komma
till tals. Vi är oftast osynliga i det vi gör. Det passar mig.
Men osynlighet kräver också röstkontroll. Han har den – tränad i bandet
Sharif (ja, som Omar Sharif), där han skrev mycket, sjöng och spelade gitarr.
Plattor. Festivaler. Tjugo år sedan sista spelningen, men spöket lever kvar på
Spotify. Johan ”Familjen” Karlsson var med i bandet innan han blev Familjen, och
någonstans bland skränig, melankolisk indierock och Lundastudier i
beteendevetenskap lärde sig Rikard att mötet med andra människor betyder allt.
Vilken är din coolaste scen?
– När jag åkte fritt fall i Malmö Folkets Park, med Will Oldham i Bonnie "Prince" Billy. Svinobskyrt och dödscoolt.
Rikard Barthon älskar musik. Men har svårt för ”EDM” och ”EBM”. Scooter och
Depeche Mode ligger nära varandra, säger han, men bara det senare bandet har en
själ.
Självklart samlar han också. På mycket men inte allt. Fullt ös när det
gäller vinylsläpp med The National och Ghost. Komplettisten i honom
köper vidare, även när den mest brinnande kärleken har svalnat.
Vad är det coolaste någon annan gjort?
– Det där stycket As Slow as it Possible av John Cage i Kölnerdomen, som drar
ut på en enda ton i ett, eller två, års tid, för att sedan byta. Ska hålla på i
över 600 år. Det är coolt.
– Eller när Einstürzende Neubauten kom upp med pneumatisk borr på scenen
och, enligt sägnen, skulle borra sig ner i tunnelbanan under
konserthallen. De gav fan allt.
– Eller bara Eddie Kidd på motorcykel. Han bara körde. Det är coolt när
människor bara kör.
Det här är också Rikard: sitta och glo. Medla. Ambassadören som vill att
alla ska ha det bra. Och mitt i det – tvivlet. ”Jag pratar för mycket”, säger
han, nästan urskuldande. Fast texten landar ändå på fötterna.
Vilken är den coolaste filmen?
– Blåsningen, om vi tänker på det som varit. Smart som fan. Du känner
dig liksom lurad hela vägen tills polletten trillar ner.
– Numera är det nog Deadpool. Jag är marinerad i serier, morsan
köpte Fantomen varje vecka när jag växte upp.
Efter att den första Star Wars-filmen hade sänts på tv i början av
80-talet startade Rikard en namninsamling på Lindblomskolan i Hultsfred, med
uppmaningen till SVT att sända även de två uppföljande. Han fick svar, som
förvisso mest var ett icke-svar. Men det säger något om drivkraften. Vill du
något? Gör något!
Om du fick byta din coolhet mot något annat – vad?
– Funny bones. Att bara kunna stå i ett rum och vara rolig genom att finnas.
Det hade varit befriande.
Vem får ärva din cool-krona när du kliver av scenen?
– Magnus Bjerkert, barndomsvännen som driver Adrian Recordings och har släppt
en jäkla massa bra. Bear Quartet, Familjen och Bob hund. Jävligt cool. Min fru
har redan en så annars går den till min dotter. Hon kör sin Therian-grej när
hon vill och står för det. Det är både coolt och modigt.
